Sida:Gustaf II Adolf.djvu/337

329

GUSTAF ADOLF I FRANKFURT.

utkastade kosa. Till Ludvig den trettonde kom nemligen från de katolska furstarna den ena beskickningen efter den andra, högt och bittert klagande öfver det understöd, han lemnade den kätterska Gustaf Adolf. De försäkrade, att denne sednare furste umgicks med icke mindre planer än att från jorden utrota katolska bekännelsen: hans annalkande mot Rhen visade ju tydligt afsigten att uppröra och hjelpa de franska hugenotterna; de besvuro derföre konung Ludvig att öppna ögonen för dessa faror, och att icke längre understödja ett för både hans land och lära så förderfligt företag. Ludvig vacklade, och det var icke utan möda som Richelieu kunde förmå honom till fullföljande af det en gång fattade beslutet. Men då Gustaf Adolf efter slaget vid Breitenfeld gjorde så förvånande framsteg, heldst när han gick öfver Rhen och eröfrade Mainz, började Richelieu sjelf blifva orolig. Han tyckte, att svenskarna kommo honom alldeles för nära på lifvet, och fruktade snart hos Gustaf Adolf en lika vådlig öfvervigt som förut hos Ferdinand. Han började derföre blifva kallsinnig, lägga konungen det ena hindret efter det andra i vägen, och penningesändningarna kommo allt mer och mer ojemnt. Gustaf Adolf märkte misstroende och föreslog till dess häfvande ett personligt möte mellan de båda konungarna. Ludvig vågade icke utsätta sig för jemnförelsen med en herre af Gustaf Adolfs egenskaper; han ursäktade sig, förebärande ojemn helsa; men erböd att till möte sända Richelieu i sitt ställe. — Välan, svarade Gustaf Adolf, då skall jag också sända en af mina ministrar. Mötet gick ingen gång i fullbordan. Richelieu erböd sig att till Gustaf Adolfs hjelp utrusta en krigshär och dermed besätta Elsas. Afsigten var helt tydligen att bemägtiga sig denna landsort och om möjligt skörda ändå flere frukter af svenskarnas redan vunna segrar. Gustaf Adolf afböjde förslaget. Tyskland, sade han, kan icke föda tvenne så stora krigshärar. Dessutom äro franska tropparna derstädes öfverflödiga; jag åtager mig att numera ensam sköta detta rike. Vill konung Ludvig understödja den gemensamma saken, så må han angripa Spanien och vid