en icke obetydlig förlust. Detta retade Gustaf Adolfs stolthet. Han hade ämnat, ja nästan bestämt sig att tåga mot Köln; men förlusten vid Bamberg borde godtgöras och Tillys förmätenhet icke lemnas ostraffad; möjligtvis kunde tillfälle yppas att på samma gång intränga uti sjelfva Bäjern. Han tågade således från rhentrakten inåt Franken, och förenade sig derstädes med Gustaf Horn, samt med Wilhelm af Weimar och Johan Banér, hvilka med sina troppar blifvit tillkallade. Med en krigshär, som sålunda steg till 40,000 man, skyndade han i spåren efter den tillbakatågande Tilly.
Träffningen vid Bamberg blef för Maximilian en anledning både till glädje öfver utgången och bekymmer för följderna. Han förutsåg nemligen, att denna händelse skulle locka Gustaf Adolf tillbaka till Franken, derifrån måhända till Bäjern. Han ämnade fördenskull i början skicka Tilly till Böhmen, i afsigt att derigenom leda kriget från sina till kejsarens länder och tvinga Wallenstein att sätta sig i rörelse. Men å andra sidan kunde han omöjligen lemna sina egna arfländer utan försvar; sådant skulle synas för innevånarna som feghet eller förräderi. Dessutom hoppades han, att Tilly skulle kunna hejda konungen, om icke på öppna fältet, likväl bakom Donau och Lechfloderna, hvilka likasom breda grafvar omgåfvo och beskyddade hela landet. Tilly fick derföre befallning att draga sig tillbaka och intaga plats bakom nyssnämnde tvenne strömmar. Han lydde, men ogerna. Flere gånger uppställde han sina troppar i slagordning för att invänta fienden; men kurfurstens befallning och stundeliga underrättelser om konungens ökade styrka förmådde honom att ånyo bryta upp och fortsätta återtåget. Det skedde med ökad skyndsamhet, ju närmare konungen nalkades. Slutligen gick Tilly öfver Donau och uppref alla mellan Neuberg och Ulm befintliga broar, med undantag af Donauwerths, uti hvilken stad en stark besättning under hertig Rudolf af Lauenburg blef inkastad.
Under detta tåg kom Gustaf Adolf till Nürnberg, en bland Tysklands förnämsta städer. Innevånarne voro här,
