likasom i de flesta fria riksstäderna, lutherska bekännelsen ifrigt tillgifna; men med ångest hade de nu uti flere år sett, huru denna lära hos de flesta grannarna blifvit utrotad, dess bekännare med våld omvända, fördrifna eller till och med mördade. Ännu hade genom en lycklig tillfällighet Nürnberg sluppit undan; men dess innevånare väntade hvarje år det olyckliga slaget. Med Gustaf Adolfs uppträdande på Tysklands jord uppgick också för dem en morgonrodnad, hvars löfte om bättre tider med hvarje nytt segerbud allt mer och mer bekräftades, och allt som befriaren nalkades, desto lifligare blef också de förtrycktas glädje. Nu kom han i egen person till deras stad, och det icke i spetsen för en hotande krigshär, ty denna lät han på afstånd tåga Nürnberg förbi, utan endast likasom på besök, omgifna af egna höfdingar och Tysklands befriade furstar. Konung Fredrik af Böhmen red vid hans sida. Rådet och de förnämsta innevånarne gingo till hans möte för att öfverlemna stadens nycklar, gatorna hvimlade af jublande skaror, fönsterna af åskådare med hviftande näsdukar och klappande händer. Allas blickar voro fästade vid den segrande hjelten, hvilken, vänligt hälsande, red fram genom folkskaran. Nu ändteligen, då räddaren stod midt ibland dem, ansågo de sig säkra om räddningen. Klockornas och kanonernas ljud samt mängdens glädjeskri hälsade de intågande konungarna, under det månget öga med tysta tårar tackade konungarnas konung för den vunna befrielsen.
Då Gustaf Adolf stigit upp i de honom anvisade rummen, inträdde rådet och frambar dyrbara skänker, bestående uti betydliga penningesummor och rika förråder åt hären, dessutom tvenne af silfver serdeles skönt arbetade himmels- och jordglober åt försvararne af jordens frihet och himmelens ljus. De gamla rådsherrarna voro rörda; icke mindre konungen sjelf. Jag tackar eder, sade han, eder och hela eder stad, för dessa rika föräringar. De skola alltid blifva mig kära, icke blott som dyrbarheter och sällsynta mästerstycken, utan än mera såsom
