vän, kurfursten af Bajern, illa behandlad, och det af en konung, som stode i förbindelse med hans franska majestät, och af hvilken man kunnat vänta mera eftergifvenhet. Herre, afbröt honom Gustaf Adolf, ni går alldeles för långt uti er fransyska fritalighet; och jag får säga er, att jag alldeles icke anser mig behöfva åhöra sådana, anmärkningar. Hvad konungen i Frankrike beträffar, så förlåter jag eder okunnighet. Jag känner hans tänkesätt i denna saken, bättre än ni, och tror icke, att det är han som skickat er hit, heldst ni icke uppvisat någon sådan fullmagt. Jag betraktar eder derföre såsom skickad från kurfursten af Bäjern. Välan! så lemna honom då detta svar, att han skall 1:o återställa allt, hvad han tagit från mina bundsförvandter. 2:o Afskeda sina troppar, samt förbjuda dem att derefter antaga kejsarens tjenst. 3:o Icke lemna åt mina fiender något slags biträde. 4:o Icke på tre år företaga någon fiendtlighet mot Sverges krona, och 5:o ställa borgen för uppfyllandet af sina löften. På dessa vilkor lemnar jag honom neutralitet; men om tjugufyra timmar måste jag hafva det afgörande svaret, eljest bryter jag som fiende in i hans länder, och det genast. Sändebudet måste återvända utan att hafva erhållit något annat besked. — Straxt efteråt skickade Richelieu och frågade: huru långt konungen ämnade sträcka sina eröfringar? — Så långt mina fördelar fordra, blef det korta svaret. Frankrike teg och drog sig tillbaka, för att i stillhet åskåda den väntade och afgörande striden mellan konungen och Wallensteins nysamlade krigshär.
