348
SJUTTIONDETREDJE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I AUGSBURG.
Augsburg likasom Nürnberg var en bland de största och rikaste städer i Tyskland. Det hade dessutom fått en egen ryktbarhet genom den omständigheten, att det var här som år 1530 först till kejsar Karl den femte framlemnades den efter staden så kallade Augsburgiska bekännelsen, hvilken sedan lades till grund för de protestantiska kyrkornas vidare utbildning. Största antalet af innevånarna hade också öfvergått till dessa läror och vetat förskaffa sig flere kyrkor och betydliga privilegier. Men i följe af restitutions-ediktet hade helt nyligen kyrkorna blifvit tillslutna, privilegierna afskaffade och katolsk styrelse samt bäjersk besättning införda; och det till största harm, icke blott för innevånarna, utan för hela det protestantiska Tyskland, som med ovilja såg den nya läran förtryckt uti sjelfva dess fädernesstad.
Att befria denna vigtiga ort ansåg Gustaf Adolf som både pligt, ära och fördel; den kunde jemnte Donauwerth tjena honom till stödjepunkt i södra Tyskland. Straxt efter träffningen vid Lech förde han derföre krigshären mot dess murar. Största delen gick under konungen sjelf på östra sidan af floden, artilleriet under Torstensson på den vestra. Vid framkomsten uppfördes batterier, och ett sändebud gick för att uppfordra staden. Besättningen utgjorde blott 1300 man, största delen nyvärfvadt och föga öfvadt folk; men befälhafvaren gaf det oaktadt ett stolt och vägrande svar. Borgerskapet deremot bad konungen för Guds barmhertighets skull icke beskjuta staden och sålunda straffa den oskyldige med den skyldige. Bäjerska besättningen hade inkommit mot deras vilja, nästan utan deras vetskap. De bådo konungen bevilja densamma goda vilkor för aftågandet och derigenom rädda både innevånarne och deras stad. Af medlidande hade Gustaf Adolf
