trossaker tvingas, och hvarje ingången förbindelse hållas, äfven mot främmande bekännare; man kunde således af Gustaf Adolf hoppas både löfte om fullkomlig trosfrihet och samma löftes orubbliga iakttagande. Andra hindret var Uladislaus och dess mägtiga parti; man föreslog derföre att åt denne prins lemna Smolensk med Sewerien eller till och med att genom Gustaf Adolfs vapen återlyfta honom på ryska thronen, hvartill han under Demetriska oroligheterna en gång varit utvald. De i Polen talrika protestanterna uppäggades, och man sökte till och med att bereda sig krimska tartarernas medverkan. Det syntes vara konungens afsigt att med allvar fullfölja företaget.
Å andra sidan saknas ej heller anledningar till motsatt öfvertygelse. Sjelfva sakens naturliga svårigheter och Sigismunds varnande öde kunde icke undfalla Gustaf Adolf. Af flere yttranden synes också, som skulle han hafva företagit hela underhandlingen mera för att stifta oro och villervalla bland polackarna än i hopp att lyckas. År 1630, då han öfverlemnade verkställigheten åt sändebudet Jakob Russel, yttrade han misstroende så väl till personen som hela företaget.
Han bedrog sig ej heller. Russel, i stället för att i tysthet utforska allmänna tänkesättet och skaffa anhängare, skickade till den då varande riksdagen i Warschau ett öppet bref, hvari han föreslog polackarna att välja Gustaf Adolf till Sigismunds blifvande efterträdare, och sökte utveckla fördelarna af en sådan förening. Det var enligt polska lagarna alldeles förbjudet, att medan konungen lefde väcka fråga om dess efterträdare. De många mot Gustaf Adolf lidna förlusterna af så väl länder som folk hade dessutom i Polen gjort hans namn beundradt, dock icke älskadt. Russels bref väckte derföre liflig och allmän ovilja, och blef offentligen på torget uppbrändt. Radzivil med hemliga anhängare vågade icke säga ett enda ord; saken förföll, och Gustaf Adolf lät sätta Russel uti fängelse, såsom den der öfverskridit den honom gifna fullmagten.
