Den 30 April 1632 dog Sigismund. På sitt yttersta tillkallade han Uladislaus, utnämnde honom till sin efterträdare på svenska thronen, och satte, för att åt detta utnämnande gifva så mycket mera vigt, med egen hand på hans hufvud en krona, som skulle föreställa den svenska. Uladislaus antog också genast efter faderns död titteln af Sverges konung, och tillkännagaf derigenom sina tänkesätt emot Gustaf Adolf och sina framtida planer. Denne sednare beslöt derföre att så mycket som möjligt hindra honom från att komma i tillfälle att dem utföra. Han affärdade i sådan afsigt några sändebud att vid det blifvande polska konungavalet bevaka Gustaf Adolfs bästa, eller åtminstone förekomma utväljande af någon bland Sigismunds söner. Men förgäfves. Drottning Constantia var redan förut död, och i och med detsamma hennes och Johan Kasimirs parti upplöst. Uladislaus blef med hela rikets enhälliga bifall korad och krönt till fadrens efterträdare.
Gustaf Adolfs förslag att blifva romersk kejsare eller att åtminstone lägga en del af norra Tyskland under Sverge, är det andra och ännu vigtigare föremålet för häfdetecknarnes forskningar och statsmännernas begrundanden. Man finner det först omtaladt efter segern vid Leipzig, då kurfursten af Saxen i första förtjusningen erböd sig att till ett sådant företag medverka. Genom Gustaf Adolfs ovanliga framgång förvandlades åtminstone sednare delen af denna plan från en drömbild, till möjlighet, sannolikhet, verklighet. Att Gustaf Adolf redan vid nämnde tid hyste sådana afsigter, gissades med anledning af tåget mot vestern. Man anmärkte, att i händelse konungen endast haft för afsigt att tvinga kejsaren till billig fred, hade han blott behöft tåga rakt mot det värnlösa Wien; svängningen åt Rhenströmmen deremot åsyftade tydligen att eröfra dervarande länder och vinna på sin sida deras furstar och folk. Snart visade sig ännu betänkligare tecken: Gustaf Adolf lät hela Franken aflägga tro- och huldhetsed mot sig och svenska kronan. Uti tryckta påbud kallade han dess innevånare undersåtare i vårt hertigdöme