att Tysklands protestantiska ständer skulle hålla ett sammanträde till öfverläggning om allmänna angelägenheter, serdeles om nödvändigheten att förena sig under ett gemensamt öfverhufvud för att i framtiden kraftigt kunna motstå kejsarens och katolikernas företag; man lät förstå, att med den öfvervigt protestanterna för närvarande ägde, kunde de gerna bland sina egna trosförvandter välja romersk kejsare; slutligen yttrades med tydliga ord, att Gustaf Adolf vore dertill mest både förtjent och skicklig. Det voro dessutom billigt, att han för egen räkning behölle så väl öfver alla från katolska furstar tagna länder, såsom ock öfver de befriade protestanterna samma jura superioritatis[1], som kejaren förut innehaft; dessa stater borde för framtiden ständigt vara med svenska kronan förenade o. s. v. Kurfurstens af Saxen motstånd omintetgjorde företaget för den gången. Men straxt efteråt, då konungen tågade i Wallensteins spår upp emot Saxen, gaf han Oxenstierna befallning att till Ulm sammankalla protestantiska ständerna från Schwaben, Franken och rhenska kretserna. Der skulle föreslås en närmare förening dem emellan och tillika utväljandet af ett gemensamt öfverhufvud för att med mera enhet och drift utföra kriget. Gustaf Adolf hade utan tvifvel blifvit detta öfverhufvud; derigenom kommande ett trappsteg närmare kejsarethronen. Hans straxt derefter inträffade död afbröt för alltid dessa utsigter.
Vid ofvannämnde underhandlingar hade konungen en trogen medhjelpare uti sin svåger, kurfursten af Brandenburg. Anledningen var följande. Gustaf Adolf hade, som bekant är, blott ett enda barn, den sedermera så ryktbara drottning Kristina. Äfven kurfursten Georg Wilhelm hade blott en enda son, den sedan likaså ryktbare Fredrik Wilhelm. Det var den store Gustaf Adolf som vid sin ankomst 1631 till Berlin uti den då elfvaåriga gossen upptäckte den blifvande store kurfursten. Han började derföre vid detta tillfälle att sjelf tala om en förlofning
- ↑ Öfverhets rätt
