Oxenstierna gladde han sig derföre att det lyckats honom stänga dem från denna fördel; ty, skref han, får hin hårde en gång foten väl i förstugan, så tränger han sig också snart in i sjelfva huset.
FEMTE KAPITLET.
OM HERTIG JOHAN.
Det var en serdeles kännbar olägenhet i början af Gustaf Adolfs regering, att en stor del af landet var anslagen till furstendömen, eller till lifgedingen åt hertigarna Johan och Karl Filip samt enkedrottningarna Katrina Stenbock och Kristina. Härigenom förminskades konungens både inkomster och magt, likasom regeringsåtgärdernas kraft och sammanhang, och de obehagligaste tvister kunde deraf i framtiden föranledas, likasom fordom under konungarna Eriks och Johans regeringar. Lyckan befriade dock Gustaf Adolf från alla dylika uppträden, emedan inom 11 års tid båda hertigarna med döden bortgingo utan att lemna några lagliga arfvingar.
Hertig Johan, son af Johan den tredje och Gunnilla Bjelke, var lärd och redlig, i krig tapper, i fred stilla och fromsint. Till riksstyrelsen hade han hvarken förmåga eller lust, utan lemnade den icke ogerna åt Gustaf Adolf mot någon tillökning på furstendömet. I dessa tänkesätt styrktes han också af sina tjenare i allmänhet, serdeles af gunstlingen Göran Gyllenstierna. Från andra håll deremot gjordes flere försök att genom hertig Johan stifta oro i riket, och Sigismund tillställde honom i sådan afsigt ett bref, gömdt i ett knifskaft. Men Johan skickade brefvet
