något bortskämda af medgången och dessutom uti ett fiendtligt och dertill rikt land, mindre strängt iakttogo den förra krigstukten; när de fulla af öfvermod åter började fråga innevånarne efter vägen till Rom, då ryste de fromma katolikernas hjertan på samma gång, som deras egennytta genom plundringar sattes i harnesk. Folket rotade sig tillsammans uti stora hopar, samt öfverföll och mördade svenskarna, när och hvar tillfälle yppades. Dessa å sin sida angrepo bönderna tillbaka och nedgjorde lätt deras oordentliga skaror till flere hundrade, ja tusendetal, så att de efterlefvande snart måste med ödmjukhet nedlägga vapen och lofva lydnad. På detta sätt gick det till uti Schwaben. I Bäjern tog kriget en ännu bittrare vändning. Bönderna vågade väl icke visa sig i öppna fältet; men hvarje mindre tropp, som aflägsnades från hufvudhären, blef försåtligen omringad, nedhuggen eller tagen till fånga, och i sednare händelsen obarmhertigt handterad, så att näsa och ögon bortskuros, ögonen utrycktes, händer och fötter afhöggos o. s. v. Svenska knektarna, härigenom drifna till raseri, började utöfva en förskräcklig sjelfhämnd, och öfverallt såg man röken af brinnande byar. Gustaf Adolf förmådde ej hämma det onda och förbannade högt bäjrarnas oförståndiga vidskepelse, som gifvit anledning till sådana fasansfulla uppträden.
Han var nu stadd på vägen till det inre af detta hertigdöme och nalkades Landshut. Vid härens ankomst flydde besättningen ur staden, innevånarna in i husen. Horn, som först ryckte in, fann gatorna tomma; men vid åsynen af svenskarnas krigsordning vågade innevånarne åter att visa sig, och de förnämste bland dem gingo konungen till mötes med stadens nycklar och böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf red i spetsen för sina troppar med Horn på ena, Hepburn på andra sidan, och var just uti ofvannämnde missnöjda sinnesförfattning; Borgrarna föllo vid hans möte på knä och borgmästaren började tala. Konungen, utan att bevärdiga honom med en enda blick, afbröt helt tvärt, sägande: Stå upp, och bed Gud, både för dig och staden! det behöfs sannerligen!
