Stadsboarna reste sig och följde tåget, hvarunder borgmästaren, gående vid sidan af konungens häst, fortsatte sitt tal, och bad om nåd och förskoning. Konungen svarade: När jag tänker på all den blodiga, den ohyggliga grymhet, som i bäjrare utöfvat mot mina soldater, så vet jag i sanning icke, om i ären menniskor eller vilda djur; jag vet icke, hur jag skall umgås med eder, huru jag skall kunna visa eder någon barmhertighet. Borgmästaren invände: Dessa mordbragder hafva vi borgare hvarken utfört, tillstyrkt eller ens afvetat; äro således dertill alldeles oskyldige. — Det är slumpens, och icke eder förtjenst, svarade konungen; det har felats eder icke viljan, utan blott tillfället. Dessutom, huru har eder furste bemött mig? Jag hade ännu icke gjort honom det minsta emot; tvärtom var jag med honom inbegripen uti underhandlingar, då han lömskt låter Tilly öfverfalla mina uti Bamberg varande troppar. Borgmästaren sökte ursäkter: undersåtarne hade ej deltagit uti furstens råd, borde derföre icke deltaga i hans straff. — Quidquid delirant reges, plectuntur Achivi[1] svarade konungen med samma stränga röst. Dessutom förenar sig eder kurfurste med de kejserliga; och om det sedan lyckas dem att förstöra både mig och hela min här, så skall säkert både ni och de andra bäjrarna fröjda eder deråt och det af hjertans grund. Och ändå begär ni, att jag skall skona denna eder stad och stenrös. Sägen mig ett enda skäl dertill! Sägen, hvad godt jag af Gud eller menniskor dermed förtjenar! Nej, i sjelfva förtjenen tvärtom att med eld och svärd från jorden utrotade blifva. Borgmästaren och den stora omgifvande folkskaran förstummades vid dessa hotande ord. Ändteligen höjde sig en röst ur hopen: Skall då konungen af Sverge, hvars mildhet hittills varit så prisad och berömd, vid detta tillfälle och mot ett oskyldigt och undergifvet borgerskap öfvergifva sin fordna försonlighet och inträda på hämndens blodiga stråt? Konungen svarade icke, ty just nu tågade han in genom
- ↑ Undersåtarne lida för öfverhetens fel.
