tullporten och sedan genom gatorna, allt med samma stränga utseende och olycksbådande tystnad. Vid ingången till slotttet bönföllo borgrarna återigen om förskoning. Men konungen, utan att lemna dem något svar, gick in i borgen. Dagen var qväfvande het; detta, jemnte konungens sinnesrörelse, ådrog honom en hastig vanmagt, nära liknande en svimning, så att han måste sätta sig och begära ett glas vatten till förfriskning. Om en stund steg han åter till häst, och red blek och dyster till tullen igen, utan att någon af de bäfvande innevånarne vågade säga ett enda ord. Emedlertid hade tunga moln samlat sig, och just, som konungen red ut genom porten, slog honom en stark blixt uti ögat, och ett dånande åskslag rullade genom rymden. Det hvarken föregicks eller efterföljdes af några andra, emedan ovädret var i och med detsamma förbi och molnen aflägsnade sig. Tankfull och tigande fortsatte konungen sin väg utåt lägret. Om en stund kom Horn tillbaka till borgrarna med det förut vägrade löftet om förskoning; dock måste de erlägga 100,000 riksdaler i brandskatt.
SJUTTIONDESJUNDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF I MÜNCHEN.
Vid ryktet om konungens annalkande hade kurfursten vidtagit de försigtighetsmått, som tiden tillät. Hans talrika artilleri nedgräfdes och gömdes; de flesta skatter och dyrbarheter inpackades och fördes till bergsslottet Werffen ned mot tyrolska gränsen; hans gemål och barn ända till Salzburg. Största delen af de förmögnare innevånarne följde exemplet, sökande säkerhet i de närgränsande
