Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
366
GUSTAF ADOLF I MÜNCHEN.

Alpernas otillgängliga dalar. Den återstående folkskaran lemnades utan ledning och utan beskydd.

Från Landshut hade Gustaf Adolf tågat till Freysingen, hvilken stad äfven med 100,000 riksdaler måste köpa sig fri från plundring. Här mötte utskickade från München med böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf lofvade detta, men mot en brandskatt af 400,000 riksdaler. Borgrarna invände omöjligheten att anskaffa en så stor summa; de begärde tillåtelse att derom med sina hemmavarande bröder öfverlägga, och att konungen måtte under tiden uppskjuta sitt antågande o. s. v. Det sågs tydligen att de ville vinna tid, kanske invänta hjelp. Konungen svarade derföre ganska bestämdt: att han icke hade tillfälle att längre dröja. De skulle antingen erlägga den begärda brandskatten, eller ock bereda sig att försvara sin stad. På samma gång bröt han upp med krigshären och gick rakt emot München. Inemot staden mötte honom nya sändebud, hvilka förklarade borgerskapets beredvillighet att åtaga sig den begärda summan; men bådo deremot ödmjukt och enträget om skonsam behandling. Gustaf Adolf biföll deras begäran, och lät krigshären lägra sig utanför staden, samt utdelade åt hvarje soldat två gyllen, i ersättning för den väntade, men uteblifna plundringen. Den 7 Maj kl. 12 middagstiden höll han sitt offentliga intåg, åtföljd af konungen i Böhmen, och en mängd tyska furstar och svenska härförare och slutligen trenne till hans lifvakt utsedda regementer. Utanför porten möttes stadens ombud, med böjda knän öfverlemnande dess nycklar. Omgifven af en undrande folkskara, begaf sig konungen upp till den kurfurstliga borgen.

Slottet i München var en ovanligt vacker och prydlig byggnad, helt nyligen af dåvarande kurfursten uppförd, och inredd med en mot det yttre svarande prakt. Der sågos dyrbara samlingar af taflor, af bildstoder, af mynt och skådepenningar, oberäknadt de utomordentligt granna husgeråden. Konungen gick igenom rummen och lät slottsfogden visa sig alla dess märkvärdigheter, yttrande ofta beundran och bifall. Slutligen sade han: Hvilken