noggrannt ert åliggande. Denna tillsägelse verkade. Af alla de större eller mindre dyrbarheter, som förvarades i rummen, saknades icke det minsta, oaktadt den stora derigenom strömmande mängden. Likaså gick det till i andra hänseenden. Hepburn, sjelf katolik, förordnades till befälhafvare i den katolska staden, och han vidmagthöll derstädes en förträfflig ordning. Inga våldsamheter, ingen plundring föröfvades. Endast de bortvikna innevånarnes hus lemnades till sköflings.
Dagen derpå gick konungen ned för att bese tyghuset, hvilket var beryktadt såsom ett bland de rikaste i hela Tyskland, uppfylldt med Tillys under många och segerrika fälttåg vunna byten. Alla dervarande förråder behöll konungen för egen räkning. De voro ganska betydliga, bland annat färdiggjorda fältdrägter för flere tusen man. En omständighet väckte dock allmän förvåning. Man såg nemligen ett stort antal kanonvagnar; men det var omöjligt att upptäcka en enda dithörande kanon. De vid nedgräfningen begagnade arbetarna kunde dock icke afhålla sig från att framkasta betydelsefulla ord, om konsten att väcka upp de döda m. m., tills ändteligen en utaf dem lockades att förråda hela hemligheten. Efter dennes anvisning lät konungen uppbryta golfvet i sjelfva tyghuset, då man straxt derunder upptäckte kanon vid kanon, liggande hvarftals öfver hvarandra. Står upp ifrån de döda och kommer till doms! ropade konungen, och straxt, började man hissa upp den ena efter den andra. Gustaf Adolf satt bredvid på ställningarna, språkade gladt med det bäjerska arbetsfolket, och uppmuntrade dem genom råd, skämt och dukater. Så upptogs efter hvarandra etthundradefyratio större och mindre kanoner, alla af utmärkt godt arbete och med sina böhmiska, pfalziska, braunschweigska och danska präglar vittnande om mängden af besegradt folk. Uti de flesta funnos krut, kulor och andra krigsförnödenheter, uti den längst ned liggande trettiotusen blanka dukater.
Följande dagen besökte konungen jesuiternas boning. Han blef af deras rektor mottagen med ett latinskt tal,
