otydligt förstå sina gynnande tänkesätt, och anställde jemnförelser mellan denne främmande och dock så vänlige konung samt deras egen furste, på hvilken de i synnerhet voro förbittrade, derföre att han öfvergifvit dem i farans stund. Dessa omdömen blefvo icke hemliga för Gustaf Adolf, och som tillgifvenhet föder samma känsla tillbaka, afslog han sjelfmant en fjerdedel af den utlofvade brandskatten.
SJUTTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
SVENSKA KRIGSRÖRELSERNA UTI DET ÖFRIGA TYSKLAND.
Vi hafva hittills med vår berättelse förnämligast och nästan uteslutande följt den under Gustaf Adolfs eget befäl stående svenska hufvudhären. Innan vi likväl företaga oss att framställa den afgörande striden mellan denne konung och Wallenstein, torde det vara nödigt att lemna någon öfversigt af de krigsrörelser, som förehades äfven uti de öfriga delarna af tyska riket. Vi följa dervid den ordning, som ländernas läge gifver vid handen.
Böhmen blef icke indraget uti svenska kriget förrän efter slaget vid Breitenfeld, då kurfursten af Saxen med sin krigshär öfversvämmade detta land och intog dess hufvudstad. Mot honom stod i början kejserliga öfversten Maradas med föga folk och föga framgång. Sedan Wallenstein fått sin nya krigshär i ordning, blef det hans första företag, att vända sig mot Böhmen, der han, utan synnerligt motstånd, jagade saxarna öfver gränsen. Svenskarna togo icke någon del uti dessa rörelser.
Schlesien blef redan straxt efter eröfringen af Frankfurt am Oder föremål för båda partiernas uppmärksamhet. Kejsaren samlade uti detta landskap icke obetydliga
