genast till Gustaf Adolf. Denne å sin sida bemötte hertigen alltid med största uppmärksamhet och verkligt förtroende; kallade honom statens pelare och uppdrog honom åtskilliga angelägna ärenden, hvilka alla blefvo temligen väl och till nöjes uträttade.
För sig sjelf deremot visade hertigen mindre duglighet. Furstendömet vanvårdades, och det eljest så rika Östergötland var slutligen helt och hållet utarmadt: likaså dess hertig. Vid sin död lemnade han betydliga skulder och bad uti testamentet, att hertigdömets inkomster ännu någon tid måtte till betalningen anslås, på det bedragna borgenärer icke skulle få orsak att qvida och beklaga sig på hans döda mull.[1]
Till denna dåliga förvaltning bidrog ganska mycket hertigens beständiga sjuklighet, kanske äfven hans olyckliga giftermål. Det sluga paret Karl den nionde och drottning Kristina hade nemligen förutsett, huru farlig hertig Johan kunde blifva, derest han erhölle en främmande och ärelysten furstinna till gemål. För att förekomma sådant, beslöto de gifta honom med deras egen dotter, den till kropp och själ svaga Maria Elisabeth. De begge föreslagna kände ingen serdeles böjelse för hvarandra, men voro ännu unga, Johan 21, Maria 15 år, båda af naturen eftergifna, och från barndomen vanda vid blind lydnad för Karls och Kristinas befallningar. I början på året 1611 blefvo de förlofvade. Enligt då gällande författningar var väl äktenskap mellan syskonbarn förbjudet; men Karl rådfrågade härvid hvarken presterskap eller ständer, och ingen vågade oåtspord säga något deremot.
Efter Karls död följde regeringen samma plan, och på riksdagen i Stockholm 1612 väcktes fråga om prinsessans brudskatt. Nu fattade presterna mod, och utan att vara rådfrågade, inlemnade de ett allvarsamt betänkande mot giftermål mellan syskonbarn i allmänhet, med anhållan, att konungen täcktes sådana förbjuda.
- ↑ Bond. Hertig Johans af Östergötland testamente. Bråborg d. 9 Mars 1615.
