och sedan vända sig åt söder. Men här mötte honom Pappenheim, och från denna stund var det slut med svenskarnas framgångar. Orsakerna voro Totts våldsamma lynne, mera egnadt att föra ryttaresvärdet än kommendantsstafven. Redan uti Mecklenburg kom han uti öppen träta med en af dessa hertigar. Sedan skulle han föra kriget tillsammans med hertig Georg af Lüneburg; men i dess ställe började de sinsemellan tvista och motarbeta hvarandra, till gemensam skada och fiendens vinst. Tott stannade overksam uti Hamburg, skötande hundar, hästar och nöjen, dessemellan med hård hand hopskrapande penningar. Salvius, som var Gustaf Adolfs ombud i samma stad, varnade honom flere gånger; men Tott blef uppbragt. Är det nu, sade han, återigen så illa tillställdt uti Sverge, att bläckmästare våga sig att cujonera cavallierer! Emedlertid väckte det både konungens och allmänhetens uppmärksamhet, att de eljest öfverallt segrande svenska vapnen hade så föga framgång uti Neder-Saxen. På konungens befallning måste Salvius göra reda för orsakerna. Denne yrkade enträget, att en annan befälhafvare måtte tillförordnas; och samma önskan förspordes också från andra håll. Man ville gå en medelväg och sände Alexander Lesslie till Totts biträde; men denne blef hindrad af en sjukdom, verklig eller som några trodde låtsad för att undvika det obehagliga kamratskapet. Frampå våren blef Tott ändtligen afsatt. Mina barn och barnbarn, sade han till Salvius, skola en gång hämnas det på dig och hela din afföda[1]. Tott skulle, som det först hette, skickas till konungen, för att under honom åter vänjas vid tukt och lydnad; men Gustaf Adolf synes ej heller hafva varit angelägen om en sådan underbefälhafvare, och Tott fick resa hem till fäderneslandet igen. Här uppförde han af sina i Tyskland samlade rikedomar
- ↑ Riksark. Svenske mäns bref. Adler Salvius till Gustaf Adolf. Brehmen d. 8 Juni 1632. — Ridderstolp. (75 h.) L. Grubb till Ax. Oxenstierna. Ahlefeld d. 19 Febr. 1632 och Frankfurt am Mayn d. 9 Febr. 1632.
