från barndomen sällan hafva fått lära sig. Hertig Bernhard kallades till konungen och Gustaf Horn kom i stället. Nu fick kriget en helt annan fart. Svenskarna vunno flere fördelar. Fästningen Benfelden blef intagen och vid Wiseloch vann Horn en ganska betydlig seger mot de kejserliga. Så stodo sakerna i dessa trakter, då underrättelsen anlände om konungens död.
När Gustaf Adolf tågade mot Wallenstein, anförtroddes norra Schwaben åt Johan Banér, södra åter åt hertig Bernhard. Denne sednare, nu lemnad på egen hand, utförde märkvärdiga bragder, slog fiendens ströftroppar, eröfrade dess fästen och var nära att intränga uti Tyrolen, då han till hufvudhärens förstärkande återkallades. Under sista veckorna af konungens lifstid fördes befälet öfver Schwaben af den sårade Johan Banér.
Efter denna öfversigt af de mindre krigsrörelserna vilja vi återvända till sjelfva hufvudhärarna och deras företag.
SJUTTIONDENIONDE KAPITLET.
WALLENSTEIN ÅTERGÅR I KEJSARENS TJÄNST.
Under den tid, som Gustaf Adolf var sysselsatt med eröfringen af Rhenländerna, Schwaben och Bäjern, hade man öfver hela Tyskland försport ryktet om en betydlig utrustning, hvilken uti österrikiska arfstaterna bedrefs under Wallensteins anförande. Tid efter annan hade man väntat att se denna fruktansvärda fiende framträda på täflingsbanan och mäta sig med Gustaf Adolf; men hittills hade han legat orörlig, sysselsatt endast med att sätta sin här uti så fruktansvärdt skick som möjligt. Det sågs på rustningarna, att han icke föraktade sin motståndare.
