Ändteligen vid denna tiden var han färdig och begynte röra sig framåt, hotande men långsamt. Gustaf Adolf nödgades, med afbrytande af sin segerbana, samla de kringspridda tropparna och möta den nya fienden.
Innan vi företaga oss berättelsen om detta märkvärdiga möte, torde icke vara otjenligt att i korthet framställa Wallensteins under tiden hafda öden, såsom varande af icke ringa inflytande på händelsernas gång.
Efter afsättningen i Regensburg hade denne fältherre, såsom vi redan berättat, dragit sig tillbaka till sina i Böhmen liggande egendomar; låtsande med undergifvenhet foga sig i det honom träffade missödet. De, som närmare kände hans omättliga äregirighet och häftiga lynne, anade dock den storm af vrede och hämnd, som rasade under den lugna ytan. Brutna ljud deraf trängde också vid obevakade ögonblick fram, och nådde verldens öron. Så berättades det att han vid något tillfälle hade yttrat, det afgrundens andar måtte få magt med honom, om han någonsin mera tjenade det otacksamma kejserliga huset. Han på en gång retade och gäckade sina motståndare genom den utomordentliga prakt, hvarmed han nu mer än förut omgaf sin person. Hans hofhållning och palats öfverträffade sjelfva Ferdinands; och utom det vanliga sällskapet, följdes han af en mängd officerare, hvilka efter den fordna wallensteinska härens upplösning, tjenstlediga och missnöjda, samlade sig kring deras förra anförare, af honom med furstelig gästfrihet emottagna och underhållna, också färdiga att för honom med undersåtlig trohet uppoffra krafter och lif.
Som en tigande gåta låg emedlertid Wallenstein sjelf orörlig i midten af detta lysande hof. Gustaf Adolf började utbreda sina vapen i Pommern, uti Mecklenburg, uti Mark. Man väntade och måhända derföre trodde sig hos Wallenstein skönja spåren af skadeglädje öfver Tillys motgångar och kejsarens växande förlägenhet. Rykten utspriddes, att han med protestanterna och med svenska konungen förde hemlig brefvexling, åsyftande Österrikes fall och sitt eget upplyftande på böhmiska thronen o. s. v.
