Detta är dock alltsammans ännu en helt och hållet obevisad gissning.
Genom slaget vid Breitenfeld och svenskarnas derpå följande hastiga framsteg blef kejsaren försatt uti en ganska obehaglig ställning. Tilly hade förlorat både eget och andras förtroende, och kunde ej mera med hopp om framgång användas, åtminstone icke mot den segrande Gustaf Adolf. Pappenheim, Altringer, Fürstenberg m. fl. saknade ännu nog anseende. Endast ett nytt namn kunde gifva nytt hopp. Men detta nya namn, hvilket kunde det vara, om icke det gamla namnet Wallenstein, omgifvet af en ännu ofördunklad vapenglans, och af soldatskarornas kärlek och hopp. Hans vänner inom kejserliga rådet började äfven höja sina röster, beklaga det förhastade afskedet och lifligt yrka, det han återigen borde sättas i spetsen för tropparna. Dervid mötte likväl ett starkt motstånd. Jesuiter och spaniorer yrkade, att kejsarens son, konung Ferdinand, understödd af någon erfaren krigare, borde utnämnas till fältherre. Såsom arfvinge och förmodad efterträdare, vore han den mest passande person att sig detta värf åtaga, och skulle såsom sådan lättast finna både furstar och folk beredvilliga att understödja deras blifvande bekerrskare. Han skulle också derigenom komma i tillfälle att ådagalägga den stora skatt af förstånd, mod och skicklighet, som ännu, för allmänheten okänd, hvilade inom hans bröst. — Att deremot taga Wallenstein vore i många hänseenden betänkligt. Man skulle derigenom uppreta hela tyska riket, som värre än döden hatade och fruktade denne fältherre. Kurfurstarna sjelfva, hvilka i Regensburg gjort allt för hans afsättande, skulle nu genom återupptagandet tvingas till det yttersta. Det vore dessutom högst oförsigtigt att lemna hela sin lycka i händerna på samma person, som man nyligen så djupt förolämpat; serdeles då denne är, såsom Wallenstein, känd för ytterlig stolthet och hämndlystnad. Hans vid afsättningen låtsade undergifvenhet borde ingen bedraga. Hans hemliga underhandlingar med Sverge och Holland, hans yttrade hotelser m. m. visade nogsamt, hvad