Sida:Gustaf II Adolf.djvu/386

378

WALLENSTEIN ÅTERGÅR I KEJSARENS TJÄNST.

sakerna undertiden så förvärras, att de sedermera aldrig åter upphjelpas kunde. Wallenstein lofvade nu att begifva sig till staden Znaim; till hofvet kunde han deremot alldeles icke komma; som det gissades derföre, att man efter riksdagen i Regensburg icke tilldelat honom titteln af Durchlauchtighet, hvilken honom dock som hertig öfver Mecklenburg med rätta tillkom. På samma gång medföljde äfven till Wallensteins tillgifne anhängare, furst Eggenberg, en skrifvelse, hvari denne uppmanades att förmå kejsaren till andra tankar och derigenom befria Wallenstein från det förhatliga uppdraget. Straxt derefter, det var vid nyårsdagen, kom dock samme Eggenberg, på kejsarens vägnar, till Znaim och underhandlingarna öppnades. Wallenstein talade om lyckans obeständighet, om ovännernas förföljande blickar, om lugnets behag, om nyttan att i ensamheten begrunda det förflutna och bereda sig på det tillkommande. En annan gång yttrade han sig häftigare: han vore värd att i all evighet utskrattas, om han åtoge sig att godtgöra alla Tillys och Maximilians begångna fel. En annan gång åter, att kejsaren låtit afhugga sin högra arm och nu vore tvungen att fäkta på värja med den store Gustaf Adolf. Oaktadt man sökte hålla saken hemlig, hade han likväl utspejat, att hofvet i Wien ämnade sätta honom under konung Ferdinands befäl. För att i tid förekomma alla sådana planer, förklarade han högt och bestämdt: Jag vill icke en gång stå under Gud sjelf, om han också i egen person skulle stiga ned för att anföra våra krigshärar. Efter detta och mycket annat talande lät han ändteligen förmå sig till följande löfte. Han skulle uti Znaim åt kejsaren samla och ordna en krigshär af 40,000 man, detta inom tre månaders tid, räknadt från början af året 1632. Deremot fordrade han, att samma troppar skulle under tiden stå under hans enskilda befäl och icke vara förbundna till några krigsrörelser; slutligen att sjelf efter dessa tre månader helt och hållet befrias från allt vidare besvär med denna besvärliga sak. Man kom öfverens om härens samlande och Wallensteins öfverbefäl, men den sista