Äfven nu vägrade Wallenstein, anförande sina fienders aldrig hvilande förföljelser. Endast nöden hade tvungit kejsaren till nu tagna mått och steg. Om det lyckades Wallenstein att upphäfva denna orsak, skulle kejsaren straxt vara färdig att åter honom uppoffra; och detta än snarare i händelse af olycklig utgång. Då inga föreställningar hjelpte, bad slutligen Eggenberg, att som vän få visa honom vådan af ett fortsatt vägrande. Det var alltid i och för sig sjelf vådligt att tvinga sin öfverhet till sådana förnedrande böner, till sådant erkännande af begången orättvisa, hvartill kejsaren redan låtit beqväma sig. Wallenstein kunde sjelf dömma, med hvad känslor Ferdinand, oaktadt så många sjelfvilligt undergångna förödmjukelser, ändå skulle nödgas mottaga ett afslag. Han borde besinna, hvad man efter slika uppträden hade att vänta af öfverheten, och derföre taga sig sjelf till vara. Å andra sidan vore kejsaren färdig att, till hvad pris som heldst, köpa Wallensteins bifall. — Om det är så, svarade denne sednare, så begär jag tjugufyra timmars betänketid för att derunder fatta mitt beslut.
Efter deras förlopp framlade han sina fordringar, utan hvilkas fulla beviljande han förklarade sig alldeles icke emottaga något befäl. De voro följande:
1:o Hertigen af Friedland, ensam och med uteslutande af hvarje annan person, vare sig hvem som heldst, skall vara öfverfältherre för hela icke allenast kejsarens utan också spanska konungens krigsmakt.
2:o Öfverbefälet skall tillhöra hertigen af Friedland utan något slags undantag.
3:o Kejsaren får aldrig i egen person infinna sig vid krigshären, än mindre taga sig någon rättighet att deröfver befalla.
4:o Kejsaren skall, utan alla undflykter, lofva att såsom ordinarie belöning gifva hertigen ett af de österrikiska arfländerna.
5:o Åt samma hertig skall som extraordinarie belöning tillerkännas länsherrerätten öfver alla länder, som uti Tyskland blifva eröfrade.
