med förtrogna höfdingar, yttrade Wallenstein oförtäckt sina känslor. Han hade nu tvungit sin dödliga fiende att förödmjukad bönfalla om försoning och hjelp. Han var derigenom hämnad för allt det onda, som denne honom tillfogat. Maximilian deremot talade med aktning om Wallenstein. Det felades väl icke sådana personer, som ord för ord framburo denne sednares bittra utlåtelser; men Maximilian behandlade dem endast som tomt och grundlöst sqvaller och ville icke lyssna, än mindre svara dertill. Det lyckades honom att på detta sätt afböja den storm, som eljest måhända till både Bäjerns och Österrikes förderf otvifvelaktigt hade utbrutit. Härarna blefvo förenade och utgjorde då tillsammans 60,000 man. Wallenstein mönstrade denna fruktansvärda styrka. Inom några dagar, sade han, skall det visa sig, om det är Gustaf Adolf eller jag som skatl beherrska verlden.
ÅTTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS TÅG TILL NÜRNBERG.
Gustaf Adolfs och Wallensteins möte vid Nürnberg är ett bland de märkvärdigaste uppträden under hela trettioåra kriget, samt innefattar icke allenast en betydlig tiderymd, utan äfven flere enskilda händelser, som äro förtjänta af uppmärksamhet. Vi vilja för redighetens skull framställa dem uti serskilda kapitel.
Från München hade Gustaf Adolf med en betydlig del af svenska tropparna dragit sig tillbaka till Schwaben för att kufva åtskilliga derstädes utbrytande uppror. Under detta företag fick han veta, det Wallenstein höll på att återvända från saxiska gränsen, för att först förena sig med Maximilian och sedan tåga mot Frankrike. Straxt
