derefter kommo sändebud från borgerskapet i Nürnberg, ifrigt bedjande om konungens hjelp mot den annalkande faran; ty de sade sig äga bestämda underrättelser, att det var just dem, som Wallenstein ämnade angripa. Gustaf Adolf höll det icke otroligt. Nürnberg, en rik och yppig stad, var redan i och för sig sjelf ett lockande mål för den roflystna soldaten. Det utgjorde dessutom föreningslänken mellan svenska härarna i Schwaben, Rhenlandet och norra Franken. Genom Nürnbergs eröfring vore konungen med schwabiska afdelningen helt och hållet från sina öfriga troppar afskuren. För dessa orsaker var Nürnbergs bibehållande af största vigt. Gustaf Adolf hyste dessutom mycken välvilja för denna stad i anseende till dess redan visade tillgifvenhet, och ansåg som en outplånlig skymf att låta en sådan bundsförvandt dela Magdeburgs rysliga öde. Dessa skäl hade redan i förväg afgjort beslutet. Vänden tillbaka, sade han till sändebuden, och helsen Nürnbergs styrelse och folk och bedjen dem vara vid godt mod! Så länge jag andas, skall med Guds hjelp Wallenstein aldrig se insidan af deras murar. Härefter utfärdade han befallningar om tropparnas fördelning. Bäjern blef utrymdt. I sydligaste Schwaben ställdes Bernhard af Weimar; Johan Banér vid Donauwerth och Gustaf Horn uti Elsas. Sjelf skyndade han med återstoden, utgörande nära 20,000 man, uppåt Nürnberg, derstädes som en befriande engel med alla slags högtidligheter mottagen.
Vid framkomsten fick han veta, att Maximilian ännu icke hunnit verkställa föreningen med Wallenstein. Han beslöt derföre att söka förekomma densamma och slå hvardera hären särskildt, och skyndade i sådan afsigt åt Öfverpfaltz. Men Maximilian, med aning om faran, påskyndade sitt tåg så mycket som möjligt. Han satte soldaterna på vagnar och bondhästar, och jagade på detta sätt genom hela Pfalz uppemot Eger. Jemnt en dag före konungen hann han sålunda till det afgörande passet, och lyckades att, såsom vi förut omtalat, förena sig med
