Wallenstein. Långsamt och missnöjd drog konungen sina troppar tillbaka mot Nürnberg.
Sjelf hastade han förut till denna stad, red omkring malmarna och utmätte nya fästningsverk. Nürnberg hade visserligen förut både vallar och grafvar, men icke fullt pålitliga. Dessutom ville konungen aldrig förlägga sina soldater inuti städerna, för att icke gifva anledning till öfvervåld, utsväfningar och trängsel samt deraf förorsakad sjuklighet. Likaså denna gången. Platsen för de blifvande vallarna uppdrogs i en vid krets, omfattande äfven förstäder och närmaste byar. Midt uti låg Nürnberg sjelf. Det är min ögonsten, hvilken jag efter yttersta förmåga beskydda skall, sade konungen. Mellan staden och dessa fästningsverk skulle svenska hären förläggas. Så snart konungen utstakat vallarnas sträckning, tillförordnades flere tusende borgare och bönder till utförandet, och inom två dygn var redan det gröfsta arbetet undangjordt. Nu kom hela svenska hären, med hvars tillhjelp vallar och grafvar snart blefvo fullbordade samt försedda med bollverk, skansar och alla tillbehör, så att lägret utgjorde en fullkomlig fästning. Trehundrade kanoner, uppförda på dess vallar, hotade med eld och död hvarje angripande fiende.
Borgerskapet gjorde villigt allt, hvad i deras förmåga stod. De hade försett staden med rika förråder, serdeles af spannemål, ägande deraf tillräckligt för mer än ett helt år, och det både för sig sjelfva och för hären. Svenskarna voro visserligen förlaggda i lägret utanför; men händelsevis inskickade befälhafvare och soldater blefvo alltid af borgerskapet gästfritt emottagna och förplägade. Dessutom sammanskötos betydliga summor till härens sold, och genom utskrifning af alla manspersoner under fyratio år, upprättades en stark beväring, så väl till ordningens bibehållande inom staden, som lägrets försvar mot fienden.
