modrens gunstling. Af sina lärare, J. Skytte och J. Chesnecopherus, inhämtade han goda kunskaper; varande sjelf af naturen fåordig, men djuptänkande, gudfruktig, ärlig, tapper och driftig, stolt både till sinne och utseende. Det var en värdig broder till den store Gustaf Adolf.
Många fruktade framtida oroligheter mellan tvenne bröder af så stora anlag; men några spår efter inbördes afund eller ovilja kunde aldrig upptäckas, ehuru modrens tydliga väld för hertig Karl Filip lätt kunnat reta äldre brodren.
Då Gustaf Adolf 1621 reste till polska kriget, önskade hertig Karl Filip att åtfölja tåget. Han skref och begärde Axel Oxenstiernas och flere andras förord, föreställande sin brinnande åtrå att tjena fäderneslandet och på samma gång sjelf vinna erfarenhet i krigssaker. Många trodde, att han ännu icke lemnat ur sigte den i barndomen honom lofvade ryska kronan, och derföre önskade att personligen komma till dessa trakter och derstädes göra sig känd. Hans anhållan beviljades, och den unga hertigen utmärkte sig vid Rigas belägring för drift, ihärdighet och mod. Men straxt derefter sjuknade han uti Narwa. Gustaf Adolf, som stod på hemresan, ville afvakta brodrens tillfrisknande, men denne, som visste, hvilka angelägna ärenden väntade i Sverge, öfvertalade konungen att afsegla, under föregifvande att sjukdomen icke vore synnerligen svår.[1] Straxt efter Gustaf Adolfs bortfärd dog hertigen d. 25 Jan. 1622. Hans furstendöme indrogs till kronan, och svenska regeringen har alltsedan följt den grundsatsen att aldrig utdela sådana förläningar. Statsmännen gladde sig att så lyckligt hafva sluppit från de tvenne sista. Det är fara värdt, sade Axel Oxenstierna, att derest hertig Karl Filip blifvit långlifvad, hade vi för hans skull förr eller sednare fått en blodbadstuga tillställd uti riket.
Tidigt och med ungdomens hela liflighet hade hertig
- ↑ Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi II. Personalia öfver hertig Karl Filip.
