Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
393
GUSTAF ADOLFS TAL.

och anlände med alla vagnarna tillbaka till Wallensteins läger.




ÅTTIONDEFEMTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS TAL.

Konungen sökte visserligen vid detta likasom vid andra tillfällen att upprätthålla ordning och krigstukt. Han vakade sjelf med outtröttligt nit öfver lagarnas iakttagande, och afdankade icke mindre än fyra regementer, hvilka utmärkte sig för motsatt förhållande. Denna varnagel verkade, men blott till en tid. Några tyska regementer, till stor del sammanrafsade af Tillys och Wallensteins fordna soldater, bibehöllo också sin fordna plundringsvana; och äfven svenskarna smittades deraf. Under de beständiga ströftågen, skilda från öfverbefälet, lemnade soldaterna friare tyglar åt sin rofgirighet, och mången gång uppförde sig konungens troppar med föga mindre grymhet än sjelfva kroaterna. Härtill kom slutligen den förledande, till och med tvingande nöden. Brist på lifsmedel började låta känna sig i båda lägren; och om svenskarna icke saknade dagligt bröd i ordets egentliga bemärkelse, så började det dock blifva både knappt och dyrt, och andra lefnadsmedel så mycket begärligare. Af dessa skäl växte oordningar, och snart var landtmannen med sin boskap icke ens midt emellan sjelfva förposterna säker för plundring. Det ver icke blott soldaten, som gjorde sig skyldig till dessa förseelser; det lägre befälet deltog oförsynt deri, och det högre blundade, för att sjelf vid vigtigare och mera lönande tillfällen begagna samma frihet.

Dessa oordningar kommo snart till konungens öron och väckte både smärta och harm. Redan förut hade han