Sida:Gustaf II Adolf.djvu/402

394

GUSTAF ADOLFS TAL.

mot det onda användt alla möjliga medel, men förgäfves. Nu tillkallade han icke blott alla i hären varande tyska furstar, utan äfven hela öfverbefälet samt officerare, så högre som lägre. Derpå vände han sig mot de tyska herrarna och begynte följande tal, hvarunder röst, blick och åtbörder röjde ett sådant uttryck af vrede och harm, att man desslikes hvarken förut eller efteråt hos honom funnit. Så talade konungen: I furstar, grefvar, herrar och ädlingar af Tyskland: Till mina öron hafva kommit många och svåra klagomål, huru våra troppar bland sina egna bundsförvandter fara fram med mord, brand och sköfling; huru folket klagar, att deras vän, svenska konungen, gör dem mera ondt, än deras fiende, Wallenstein sjelf; att svenskarna begynna föra krig på samma sätt som kroaterna o. s. v. Dessa förebråelser skära mig i hjertat, serdeles som jag vet dem icke ogrundade vara. Men jag hafver ett sådant edert uppförande strängeligen förbjudit, och är dertill fullkomligt oskyldig. I tyske herrar, samt och synnerligen, från öfversten till den lägsta officeraren, i ären just desamme, som härjen och förderfven edert fädernesland, som bestjälen och plundren edra landsmän, ja sjelfva edra trosförvandter, just desamma, som i hafven åtagit eder att beskydda. Gud vare mitt vittna, att jag vämjes, att hjertat vänder sig i mitt bröst, hvar gång jag ser eder för mina ögon och dervid besinnar, huru i nedkallen förbannelse i stället för välsignelse öfver våra vapen. — Om i voren sanna kristna, så haden i bort betänka edra pligter mot fosterland och trosförvandter, betänka, hvad jag sjelf för eder skull gjort. För eder frihet, för edert timliga och eviga väl, vågar jag mitt eget lif, uppoffrar dess lugn och mitt ärfda rikes skatter och blod. Jag har af hela det tyska riket icke bekommit så mycket som till en enda rock, och jag vill heldre rida blott och bar härifrån, än kläda mig med edert byte. Allt, hvad jag vunnit, har jag antingen återlemnat åt dess rättmätiga furstar, eller ämnat utdela det bland eder, ty jag har sjelf länder nog till att styra. Men deremot väntade jag lydnad mot mina befallningar, och