undsättningen jemnstark med sin fiende, kanske till och med öfverlägsen, beslöt han göra slut på detta ohyggliga svältkrig. Redan femte dagen efter Oxensiernas ankomst förde han tropparna ur lägret, uppställde dem vid stranden af Regnitz midt emot Aspach och Altenberg, hvilka båda kullar han ur uppförda batterier började starkt beskjuta, dock utan att dermed kunna locka Wallenstein ur förskansningarna. Denne gjorde nemligen ingenting vidare än att uti strandens småskog utställa några skarpskyttar, hvilka öfver floden oroade svenskarna, och träffade Banérs arm så kännbart, att han en lång tid derefter måste ligga under läkarevård. Då Wallenstein var på denna sidan skyddad både af floden, branten och förskansningarna och sjelf icke ville lemna sin ställning, kunde Gustaf Adolf naturligtvis ingenting uträtta, utan nödgades draga sig tillbaka till Nürnberg. Han förmådde dock icke längre se eländet hos sina egna, den trotsande envisheten hos sin motståndare, och han beslöt derföre att göra ett ännu djerfvare försök; att nemligen med storm drifva fienden ur dess förskansningar. Saken syntes svår, nära ogörlig; höfdingarna afrådde; soldaterna misströstade; men konungens beslut var orubbligt. Han egde dertill äfven andra, fast hemliga skäl. Tvenne soldater hade enligt öfverenskommelse rymt till Wallensteins läger under förklädnad, den ena af en marketentare, den andra af en sadelmakare. Desse hade åtagit sig att vid svenskarnas blifvande anfall tända Wallensteins läger och framför allt krutvagnarna, för att dymedelst sprida oro och förvirring. Dessutom blef Altringers kammartjenare fasttagen, hvilken vid förhöret inbillade svenskarna, att någon rörelse, som man hade förmärkt på Altenberg, förorsakades af Wallensteins aftågande, hvilket redan voro påbegynt. I följe af dessa omständigheter fattade Gustaf Adolf sitt beslut och gick natten emellan den tjugutredje och tjugufjerde Augusti, med hela sin krigshär öfver Furth och sedan rakt emot fienden.
Wallenstein å sin sida saknade ej heller kunskap om svenskarnas företag, emedan äfven han hade bland deras
