att beskydda Franken; med den öfriga delen gick konungen sjelf nedåt Bäjern för att draga kriget till dessa fiendtliga och på samma gång rika länder, fullända deras eröfring och slutligen intränga i Österrike.
Sedan Wallenstein och Maximilian lemnat Alte Veste, stannade de ett par veckor vid Forchheim för att låta tropparna hämta krafter efter det långvariga svältkriget. Derpå begåfvo de sig till Coburg. Uti denna stad inträffade underrättelsen om Gustaf Adolfs tåg mot Bäjern. Kurfursten ville naturligtvis ila sitt land till undsättning, och bad dervid om Wallensteins hjelp. Samma önskan yttrade också Ferdinand, hvilken återigen fruktade, att Gustaf Adolf skulle genom Bäjern infalla i Österrike och gifva luft åt dervarande både oroliga och talrika protestanter. Men Wallenstein var obeveklig. Det enda han gjorde var att genom några afskickade regementer tukta Österrikes bullrande bönder. Maximilian deremot kunde för sig och sitt land icke erhålla det minsta understöd. Denne furste beslöt derföre att skilja sig från kejserliga hären och föra bäjerska tropparna tillbaka till fosterlandets försvar. Afskedet visade hycklad vänskap och Wallenstein följde kurfursten ett långt stycke på vägen. Men denne lät sedermera ganska tydligt förstå sina tänkesätt. Han klagade att under tåget till Nürnberg hafva tillsatt många tappra krigare och 900,000 riksdaler i penningar, utan att derföre hafva vunnit det minsta annat än dagliga förödmjukelser, och dertill den harmen att ändå nödgas visa ett vänligt och gladt ansigte.
Orsaken till Wallensteins sist fattade beslut var måhända till en del begäret att förorsaka Maximilian nya förödmjukelser och förluster, likasom att både för kejsaren och verlden visa sitt oberoende; till en del också den plan, han uppgjort för sin egen verksamhet. Han ämnade nemligen eröfra Schweinfurth, Coburg och hela Franken, sedan intränga uti Thüringen, förena sig med den ditkallade Pappenheim, tukta de med Sverge förbundna furstarna af Weimar, Kur-Saxen och Brandenburg och derigenom
