men aldrig utan mot vederbörlig säkerhet och 6 eller 12 procents ränta. Vid arfskiftena efter hertig Johan och Maria Elisabet sökte hon skrapa åt sig så mycket, som möjligtvis kunde åtkommas[1], och det var ogörligt att förmå henne afstå från den olofliga utrikes handel, hvarmed hon och hennes underhafvande riktade sig.
Konungens kärlek till Ebba Brahe tyckes hafva varit det, som först förorsakade modrens köld. Ju mera dessutom den förre tilltog i ålder, lycka och förmåga att hjelpa sig sjelf, desto mera uteslutande vände sig Kristina till den yngre sonen. Hon sökte väl i början visa oväld, och vid några tvister om konungens och hertigens ömsesidiga skyldigheter förklarade hon, att det skulle smärta henne lika, hvilketdera fingret hon sårade. Men hon fästade sig allt mer och mer vid den yngre. Såsom förmyndare förfäktade hon hans rättigheter i furstendömet, ofta ända till orimlighet, och var nog svag att för ynglingen omtala de ogillande uttryck angående hertigdömena, som hennes spejare uppfångat efter äldre brodren. Det fordrades tvenne så vältänkande herrar, som Gustaf Adolf och Karl Filip, för att genom ett sådant handlingssätt icke mot hvarandra lockas i harnesk.
Hennes ovilja mot Gustaf Adolf ökades deraf, att Kristina i sin tjenst upptagit de af Karl använda, men af Gustaf Adolf entledigade Nils Chesnecopherus och Erik Elofsson. Dessa fortforo att hos Kristina och Karl Filip spela mot Gustaf Adolf samma knep, som de fordom med Karl den nionde förehaft mot Sigismund. Chesnecopherus uppsatte i hemlighet en lång afhandling, hvari han på allt sätt bemödade sig att upphöja hertigarnas rättigheter och nedsätta kronans. Genom ett misstag råkade han att sjelf lemna skriften i konungens händer; man kan föreställa sig med hvad verkan. Inga förböner hjelpte, utan Chesnecopherus måste uti ödmjuka, af Axel Oxenstierna
- ↑ D'Albed. Miscellanea Historica Gustavi Adolphi 4:o. Några punkter deri H. M. Drottningen begär att H. Majestät sig uppå förklara vill. Nyköping d. 19 Mars 1619.
