kanonskotten, och sökte sedan draga sig tillbaka åt Lützen. Svenskarna följde efter och togo flere af hans folk tillfånga. Först genom dessa fick konungen bestämd underrättelse om Pappenheims aftågande till Halle, och som en blixt genomfor honom tankan att öfverraska och tillintetgöra Wallensteins troppar, innan denne hunnit vidtaga några försvarsanstalter, och innan Pappenheim kunde komma tillbaka till undsättning. Från backarna inemot Rippach hade man fri utsigt öfver den nedanföre åt norden liggande slätten, der Lützens torn visade sig, som det tycktes icke långt borta. Uppfångade bönder försäkrade, att afståndet var blott en mil, och att de kejserliga, uttröttade af gårdagens tåg, lågo bekymmerslösa och vidt kringspridda uti byarna; och några ryttare framlemnade i detsamma en från Colloredos folk tagen fana, der på ena sidan lyckan och på den andra kejserliga örnen voro stickade. Alla omständigheter tycktes locka till ett djerft anfall och lofva framgång deråt. Konungen tog i ögonblicket sitt beslut. I stället för att fortsätta tåget mot Pegau, vände han sig åt norr och gick rakt på Lützen. Han hoppades att ännu samma dag hinna fram och öfverraska Wallenstein[1].
Men redan i början mötte detta företag ett opåräknadt hinder uti den breda och träskiga bäcken Rippach. Vid första ljudet af de varnande kanonskotten hade Isolani med sina kroater hastat till denna angelägna punkt, och det var icke utan förlust af både troppar och tid som svenskarna förmådde drifva honom undan och framtränga öfver passet. Sedan återstod endast slätten. Men denna var, i stället för en mil, en och en half, och bestod till det mesta af höstplöjda åkrar, hvilkas jord fastklibbade sig vid fötterna och fördröjde både hästar och folk. Först sent på aftonen framkommo tropparna inemot Lützen.
- ↑ Enligt andra uppgifter var det före aftåget från Naumburg som Gustaf Adolf både blef underrättad om Pappenheims bortsändande och fattade beslutet att angripa den försvagade Wallenstein.
