Pappenheim en falkonetkula uti ena höften, så att han, utan hopp om räddning, måste föras ur striden. Han erhöll i detsamma underrättelse om konungens död. Skynda, sade han till sin adjutant, skynda till Wallenstein och säg honom, att jag är sårad till döds, men att jag dör nöjd; då jag vet, att på samma gång också har fallit den oförsonlige fienden till vår heliga lära.
Den ansedda höfdingens olycka kunde icke hållas hemlig. Inom kort hördes ropet: Pappenheim är död. Allt är förloradt. De förfärande orden flögo från mun till mun, från tropp till tropp, medförande öfverallt häpnad och förskräckelse; serdeles på hans egen flygel. Största delen af rytteriet tog till flykten, plundrande egen tross och stannade icke förr än i Leipzig. De återstående råkade i fullkomlig förvirring. Det var Wallensteins lycka, att en dimma kom drifvande öfver fältet och för Stålhandske dolde oordningen, tills den åter hunnit att till någon del afhjelpas.
Kniephausen hade emedlertid hållit svenskarnas andra linie uti förträfflig ordning och från dess leder sågs icke en enda flyende. Vid flere tillfällen hade deremot åtskilliga regementer ryckt fram till den förstas undsättning. Efter öfverenskommelse med hertig Bernhard lät han nu hela andra linien falla upp i luckorna bredvid den första, bildande på detta sätt åter en ny slagordning. Rörelsen skedde med beundransvärd noggrannhet, och då den sjunkande aftonsolen ännu en gång för några ögonblick genombröt dimmorna, såg Wallenstein åter framför sig hela svenska slagordningen med slutna leder, antågande till ny strid. Hans eget folk deremot var i fullkomlig villervalla. Colloredos flygel tillbakadrifven, Pappenheims så godt som upplöst. Endast midten bibehöll ännu ordning och plats. Den utgjordes dock endast af de tvenne återstående fotbrigaderna och jemnte dem Piccolominis kuirassierer. Men dessa kärntroppar förblefvo också orubbliga. Svenskarna gingo för tredje gången öfver grafvarna, togo för tredje gången Wallensteins kanoner, anföllo för tredje gången brigaderna och nu med betydlig
