af sorg. Likaså och nästan högljuddare yttrade sig Tysklands klagan. Från trycket utkommo många hundrade skrifter, på vers och prosa, på tyska och latin, somliga bättre, somliga sämre, dock alla gemensamt vittnande om den djupa, den hjertfrätande sorg, som bemägtigat sig hvarje sinne. Den olycklige Fredrik af Pfalz låg sjuk, då han mottog tidningen om sin enda räddares frånfälle. Den påskyndade hans eget.
NITTIONDESJETTE KAPITLET.
SÄGNER OM GUSTAF ADOLFS DÖD.
Emedan blott få personer hade varit vittnen till konungens sista ögonblick, så utspriddes derom snart flere olika rykten. Folket kunde icke föreställa sig, att den store Gustaf Adolf fallit på samma sätt som hans ringaste soldat. En ovanlig man måste också hafva en ovanlig död. Man erinrade sig de många nyligen timade konungamord, de ännu flera äfven mot Gustaf Adolf riktade mordförsök, alla af jesuiterna tillställda. Det blef derföre snart ett allmänt rykte, först i svenska hären, sedan öfver hela Europa, att Gustaf Adolf fallit för en förrädares hand. Berättelserna derom voro dock olika.
I allmänhet trodde man, att mördaren var hertig Frans Albert af Saxen Lauenburg, dertill äggad af enskild hämndlystnad samt lejd af kejsaren eller åtminstone af Wallenstein. Till Tyskland hade nemligen kommit ett obestämdt rykte om den örfil, som brodern hertig Julius Henrik hade af Gustaf Adolf erhållit. Man förblandade bröderna, och sedan hette det, att förtrytelse öfver denna honom sjelf eller brodern tillfogade skymf varit första driffjedern. Hertigen hade uppväxt hos Wallenstein, hvilken han dock vid Nürnberg öfvergaf, förebärande som orsak,
