skulle han öfverföras till fäderneslandet, och i hamnen låg Gyllenhielm med svenska flottan för sådant ändamål färdig. Der församlades en mängd både furstar och folk; bland andra enkedrottningen Maria Eleonora med bror, syster och flere anhöriga; svenska riksråderna Herman Wrangel, Åke Tott, Johan Banér, Gabriel Oxenstierna, Sten Bielke m. fl. och slutligen en omätlig menniskoskara. Den 15 Juli fördes liket uti högtidligt sorgetåg ur staden för att tagas om bord på flottan. Vid stranden höll Sten Bielke ett tal till den närvarande församlingen. Tillfället var högtidligt. Det erinrade, huru konungen för tre år sedan landsteg på denna strand, sjelf full af mod och glada förhoppningar, följd af fäderneslandet och mött af Tysklands väntande och välsignande blickar. Nu sågs samma flotta vid samma strand och ungefär på samma tid; men denna gången för att återföra den fallne hjeltens lemningar från det sörjande Tyskland till det sörjande fäderneslandet. Dock fullbordadt var det stora verket. Mörkrets och våldets bojor lågo krossade; och det befriade Europas tacksamhet och välsignelser följde ljusets hjelte på återfärden till hans och frihetens fädernesland.
Resan gick lyckligt och den 8 Aug. anlände flottan till Nyköping. Då han nalkades fädernejorden, öfverdrogs himmelen af mörka moln, hvilka snart utgöto sig i flödande skurar. Det var, liksom ville Svea i sorgdrägt och tårar emottaga stoftet af sin störste och mest älskade son.
Liket nedsattes i Nyköping och skulle derstädes förblifva ända till den högtidliga begrafningen. Gustaf Adolf hade, som förbemäldt är, redan under lifstiden utvalt sin blifvande hviloplats uti Riddarholmskyrkan. Man började derföre redan våren 1633 att på det anvista stället uppföra ett grafkor. Maria Eleonora dref emedlertid kärleken till sin aflidne gemål ända till fullkomligt afguderi. Under hela resan var hon från liket oskiljaktig; och lät esomoftast aftaga kistlocket, för att njuta den bittra trösten af de fallna lemningarnas betraktande. Förgäfves föreställde man henne allt, hvad Guds ord och förnuftet kunde mot sådant uppförande invända, förgäfves åberopade man
