konungens öfver dylika uppträden ofta yttrade misshag. Det hjelpte ej. Hon skref till och med från Tyskland, att rådet skulle uppskjuta begrafningen, till hennes egen i framtiden inträffande död, på det hon under sin återstående lifstid måtte beständigt få hugna sig af sin saliga herres åskådande. Rådet gaf naturligtvis ett vägrande svar; men för att i någon mån ställa henne tillfreds, uppsköts begrafningen först till Februari, sedan till Juni 1634. Under tiden hvälfde hon uti sin inbillning allehanda förslager. Hon fick en gång det infallet, att jordfästningen borde ske i Uppsala; och då rådet slutligen lyckades öfvertala henne att bifalla, det densamma enligt konungens egen vilja skulle förrättas uti Stockholm, sökte hon förbehålla sig rättighet att derefter föra liket ut till Strömsholm, der hon för detsamma ämnade uppresa en präktig minnesvård. Det var icke utan både besvär och obehag som man förmådde henne att afstå från denna besynnerliga föresats.
Emedlertid blef grafkoret färdigt, sådant som detän nu till sitt yttre befinnes. På de sju sidorna antyddes uti korta språk konungens bragder och egenskaper; öfverst under korset sattes en pelikan, för sina ungar gjutande blodet ur eget bröst.
Den 21 Juni 1634 anlände det kungliga liket till Brännkyrka, hvarifrån intåget följande dagen med all möjlig prakt skulle öppnas. På Brunkeberg stodo åtta vid Lützen tagna kanoner, omgifna af segerfanorna från Breitenfeld. I tåget sågs bland annat blodsfanan, buren af Fredrik Stenbock, riksbaneret af Lennart Torstensson, det på slagfältet funna svärdet af Karl Horn o. s. v. Uti kyrkan hölls likpredikan af biskop Johannes Bothwidi, hvilken åtföljt konungen under de flesta hans krigståg. Till text hade Maria Eleonora sjelf valt 1 Maccab. 9: 20, 26. Och allt Israels folk sörjde efter Juda i långan tid och beklagade sig svårliga och sade: Ack, att den hjelten fallen är, som Israel skyddat och befriat hafver.
