sorg. Men ännu och alltid var Gustaf Adolf hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande. Mein Glück ist gestorben![1] Hon författade till hans grafskrift följande rader:
Sein Tugend und Ehr, und tapfer unsterblich That
In Leben und Tod mit Triumph obsieget hat[2].
Vid aflemnandet af hans hjerta, stiftade hon för några anhöriga och tillgifna fruntimmer en orden till den aflidnes minne. Tecknet var ett krönt guldhjerta. På ena sidan sågs likkistan med de bekanta bokstäfverna G. A. R. S., och till omskrift: Post mortem triumpho! morte mea vici; multis despectus magnalia feci[3]; på andra sidan följande, äfven af henne författade verser:
Mit meinem Tod habe Ich bezeugt
Meines Herzens Beständigkeit:
Und nun Ihr Helden all hernach
Verfolgt den Feind mit ernster Rach[4].
Den ovilja, som sedermera uppkom emellan Maria Eleonora och svenska regeringen, hade sin grund uti flere omständigheter. Efter konungens död lät enkedrottningen förnimma sin önskan att under Kristinas minderårighet deltaga uti regeringen. Detta hade deremot Gustaf Adolf flere gånger både muntligen och skriftligen afstyrkt; en varning, som en hvar med närmare kännedom om
- ↑ Min sällhet är förbi!
- ↑
Hans bragder och hans dygd med oförgänglig ära,
I död liksom i lif triumfens kransar bära. - ↑ Föraktad af många har jag utfört stora bragder, segrat i i döden, triumferat efter döden.
- ↑
Jag med min död bevisat har
Den trofasthet, mitt hjerta bar.
Och nu, i hjeltar, följen mig,
Till blodig hämnd, på ärans stig.
