falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lefver mig, eder och sig sjelf till vanära.
Andra orsaken till det ömsesidiga missnöjet var frågan om drottning Kristinas uppfostran. Så länge Gustaf Adolf lefde, hade Maria Eleonora visat bestämd motvilja för sin dotter, uppgifvande som skäl, dels att barnet icke enligt önskan var en gosse, dels också dess utseende, då Kristina i sjelfva verket var vid spädare år mörklagd och föga behaglig. Konungen lemnade derföre den lilla prinsessan att vårdas och uppfostras af pfalzgrefvinnan Katrina; dock icke utan Maria Eleonoras missnöje; ty hon älskade icke sin svägerska, man vet nu mera icke af hvad orsak. Förhållandet till dottern ändrades efter konungens död. Den lilla Kristina mötte sin mor uti Nyköping, och blef nu emottagen med utbrott af den gränslösaste kärlek. Maria Eleonora kunde icke se sig mätt på det älskade barnet, betraktande detsamma såsom den förlorade makens minne och afbild. Icke ett enda ögonblick ville hon släppa det från sin sida, hvarken dag eller natt. Den lilla lifliga prinsessan fann det dödande ledsamt att vara innesluten i det svartklädda rummet med sin oupphörligt gråtande mor; men det hjelpte ej. Så förflöto nio månader, eller hela den tid, som liket stod uti Nyköping. Också efter begrafningen fortsatte Maria Eleonora samma lefnadssätt och förklarade, att hon icke ville lemna Kristina ifrån sig, aldraminst åt pfalzgrefvinnan. Det gick den tiden ett rykte, att nämnde furstinna af sin man hämtat någon benägenhet för reformerta läran; hvarföre Maria Eleonora brukade kalla henne den kalvinska qvinnan. Hon sökte nu att med slughet begagna dessa misstankar till vinnande af sin afsigt, och försäkrade biskoparna, att hon aldrig skulle tillåta, det hennes dotter lemnades åt den kalvinska qvinnan och derigenom utsattes för vådan att blifva lockad från evangelii oförfalskade ljus. Man fruktade väl i detta, likasom i andra hänseenden, ingenting af den allmänt högaktade Katrina; men rådet tyckte det vara svårt att med våld åtskilja dotter och mor; och denna sednare behöfde någon tröst, efter sina förut lidna motgångar.
