låga, onda och goda voro alla lika förargade, och presterskapet hade beslutat att göra allvarsamma föreställningar; i synnerhet, som de fruktade att den nya gunstlingen skulle ingifva drottningen ovilja mot den evangeliska läran. Maria Eleonora blef härom underrättad. Hon sjelf var denna lära af själ och hjerta tillgifven, och det om möjligt ännu mer, sedan hennes älskade Gustaf Adolf för densamma uppoffrat lifvet. Hon ansåg det derföre vara sin moderliga pligt att varna den förvillade dottern. Det var dock icke utan tvekan och rådplägning som detta beslut blef taget; ty hon kände och fruktade Kristinas qvicka tunga och stolta mod. Bäfvande gick hon derföre till utförandet af sin föresats. Men då Kristina i början iakttog tystnad, fattade hon mod och började tala om Bourdelots farliga grundsatser, om Gustaf Adolfs ärorika strid för den sanna läran o. s. v. Kristina tackade för hennes välmening, men tillade, att tvister om olika trosbekännelser vore dem ett alldeles för högt och svårt ämne. De borde öfverlemna sådant åt presterna. Maria Eleonora började åter tala, men nu afbröt henne Kristina med stolthet. Jag vet ganska väl, sade hon, hvilka de personer äro, som lockat eders majestät till detta steg; men jag skall lära dem att också veta, hvem jag är, och att ångra deras förmätenhet. Derpå gick hon hastigt ut ur rummet, lemnande modren i utbrottet af den häftigaste smärta. Denna förmådde ej stilla sina tårar, icke ens så mycket, att man kunde föra henne hem. Det berättades för dottern, som helt kallt svarade: Hon har sig sjelf att tacka för alltsammans. Men då modern ännu fem timmar efteråt befann sig i samma bedröfliga sinnesförfattning, gick ändteligen Kristiana tillbaka och sökte med mildare ord ställa den klagande tillfreds, dock utan att vidröra den föregående händelsen. Enkedrotningen öfvergaf dock sedermera hofvet och flyttade till Nyköping.
Litet före afresan från Sverge besökte Kristina sin mor för att säga henne sitt sista farväl. Det skedde uti hela hofvets närvaro, samt med ett värdigt och vackert tal, hvarvid dock Kristina syntes temligen lugn, ehuru de
