fleste åskådare voro rörda, och Maria Eleonora efter vanan smälte i tårar. Dessa fortforo att flyta hela aftonen och påföljande natten. Kristina underrättades derom, steg genast upp, och ilade till den sörjandes bädd. Straxt derpå kl. 5 om morgonen lemnade hon sin mor för alltid.
Jag beröfvar eder en dotter, men gifver eder en son, sade vid sista afskedet Kristina, då hon tillika uti sin blifvande efterträdares, Karl Gustafs, vård anförtrodde den öfvergifna modern. Denne fullgjorde uppdraget samvetsgrannt och bemötte alltid Maria Eleonora med sonlig vördnad.
Gemensam sorg öfver Kristinas uppförande och gemensam vördnad och kärlek för Gustaf Adolfs minne återförenade på deras sista år tvenne personer, som förut stått uti den bittraste fiendskap: nemligen Maria Eleonora och Axel Oxenstierna. Man finner dem emellan från denna tiden vexlade bref innehållande alla spår af inbördes välvilja och förtroende[1].
Maria Eleonoras skiftande öden och häftiga sinnesrörelser skulle naturligtvis i förtid uttömma kroppskrafterna. Straxt efter Kristinas afresa föll hon uti en elakartad frossa, men återställdes. Då kom underrättelse, att dottern antagit katolska läran. Modern insjuknade åter, flere andra krämpor tillstötte och föranledde slutligen hennes död.
Nu ändteligen öppnades för Maria Eleonora de förut stängda portarna till Gustaf Adolfs graf, och hon fördes till efterlängtad ro vid sidan af sin älskade make.
- ↑ Ridderst. (184) Maria Eleonora till Axel Oxenstierna. Nyköping d. 29 Dec. 1653.
