446
NITTIONDENIONDE KAPITLET.
OM SLÄGTEN WASABORG.
Margareta Cabeliaus öden äro efter året 1616
insvepta uti fullkomligt mörker. Ett löst rykte förtäljer,
att hon blifvit upphöjd i grefligt stånd, och slutligen vid
åttio års ålder aflidit på Bergaholms gård utanför
Stockholm.
Hennes son, Gustaf Gustafsson, öfverlemnades uti Karl Gyllenhielms vård, hvilken gaf honom en ganska god uppfostran. Ynglingen hade ett vackert utseende, liflig fattning, redligt och oförskräckt sinnelag; men derjemnte hetsigt, obetänksamt och beblandadt med pratsjuka och otidig högfärd; fel, hvilka Gyllenhielm ifrigt fast förgäfves sökte att utrota, och som i framtiden förorsakade många ledsamheter.
Gustaf Gustafsson reste sedermera till Wittenberg, för att fullända sina studier. Här träffade honom underrättelsen om konungens död. Han skyndade genast till Weissenfels, lät öppna likkistan och betraktade med tårar den förlorade beskyddaren. Slutligen reste han sig upp och sade: Nu är det tid, att också jag blifver en man i verlden. Han ingick uti krigstjenst, utmärkte sig för tapperhet, blef öfverste vid rytteriet, adlad med namnet Gustafsson och erhöll genom Oxenstiernas medverkan stiftet Osnabrück redan 1634. Hans hetsighet föranledde emedlertid åtskilliga obehagliga uppträden, och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med regementets officerare, att han nödgades taga afsked. Han blef dock af Kristina upphöjd till riksråd och grefve med namnet Wasaborg; ägde likväl aldrig hennes förtroende. Man kan icke, sade hon, uti vigtiga värf använda den, som sjelf icke kan tiga. Vid westfaliska freden lemnades han också utan tillräckligt understöd, och mistade derföre Osnabrück, dock mot betydligt vederlag, hvarförutan han af drottningen
