erhöll amtet och staden Wilshausen uti Brehmen. Följande året sökte han att efter Gyllenhielm blifva riksamiral; men fick afslag. Förtretad öfver denna motgång lemnade han Sverge och dog några år derefter.
Slägten sjönk snart till mindre anseende, serdeles sedan densamma vid Karl den elftes räfst förlorat hela Wilshausen. Gustaf den andre Adolfs sonson, grefve Gustaf Adolf af Wasaborg, blef derigenom med sin talrika barnskara bragt nästan till tiggarstafven, samt föll af sorg och bekymmer uti en sinnessvaghet, som följde honom till grafven. Hans söner tjente uti tyska och svenska krigshärar, knappt ägande kläderna och den värja, hvarmed de försvarade sin store stamfaders eröfringar. En af dem uppsteg dock sedermera i Sverge till värdigheten af generalmajor.
På manliga sidan utdog slägten redan 1754. På den qvinnliga var grefvinnan Henrietta Polixena, född 1696, sista ättlingen. Hon blef invecklad uti åtskilliga kärleksäfventyr, i yngre år för egen, i äldre för andras räkning, och hade derigenom nedsjunkit till yttersta fattigdom och förakt. Uti en liten by i Westfalen lefde vid nära åttio års ålder denna den sista afkomlingen af den store Gustaf Adolf, nästan som inhyses fattighjon, underhållen af ortens torftiga innevånare. Konung Gustaf den tredje blef underrättad om detta sorgliga förhållande. Han anslog åt henne tillräckligt årsunderhåll, samt afskickade derjemnte en gåfva af femhundra dukater, och var nog artig att i brefvet kalla henne: min kusin! Den gamla fröken fick icke länge hugna sig af denna lyckans omvexling. Hon dog redan följande året.
