448
ETTHUNDRADE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS MINNE.
Få menniskor hafva i verldshistorien efterlemnat ett
sådant namn som Gustaf Adolf; ett namn, som återkallat
minnet icke blott af alla den enskilda menniskans dygder,
utan ock af snillets, statsmannens och hjeltens dermed
icke alltid förenade egenskaper. Redan denna lika
ovanliga som älskvärda personlighet skulle göra honom dyrbar
för hvarje hjerta; men ännu mera har han blifvit det
genom sättet, hvarpå dessa egenskaper användes, genom
den bragd, hvilken blef slutliga föremålet för hans lefnads
verksamhet; nemligen Europas räddning från andligt och
verldsligt slafveri. Den herrliga dager af samhällsordning,
kunskaper och bildning, som under dessa tvenne sista
århundraden gjutit sig öfver och ifrån det nordliga Europa,
har för sin tillvaro att tacka Gustaf Adolfs mod och
Gustaf Adolfs svärd. Han var den, som inom eget bröst
kände kallelsen och kraften att framstå som ljusets och
frihetens försvarare; och han fullbordade detta heliga värf
och beseglade det med sitt eget blod. Hvad stort, ädelt
och skönt dessa länders hjeltar och snillen hafva utfört,
bildat och tänkt, låg redan som frö i den enda
hjeltetanken att för ljusets seger våga både sig sjelf och sitt folk;
och detta frö har efter hans död utvecklat sig i eviga
bragder i statens likasom snillets värf, hvilkas skönaste
blommor må knytas till en krans åt befriarens minne;
en krans fuktad af hela det protestantiska Europas
tacksamma tårar; men mest af det folk, som aktades värdigt
att i sitt sköte uppfostra denna hjelte, att med honom
offra sitt blod i den heliga striden, att med honom gå i
välsignadt minne till den sednaste efterverld.
Och välsignelser hafva också städse följt detta minne, välsignelser af både furstar och folk, af hans egna och af främlingar. För tyskarna har han varit lika, om icke
