mera kär, än de största af deras egna regenter. Det rum i Weissenfels, som vid balsameringen fläckades af konungens blod, bibehålles ännu och visas som en helgedom. Nürnberg, som han kallade sin ögonsten, som han med så mycken ansträngning försvarade mot Wallensteins hotande svärd; Nürnberg, som hade den hugnaden, att det var en af dess innevånare, den unga Leubelfingen, hvilken likasom ett ombud af stadens tacksamhet följde konungen ända in uti dödsstunden; Nürnberg beslöt att uppresa sin välgörares bildstod, fastän inre förändringar och yttre tvång sedermera hindrade verkställigheten. En Gustaf Adolfs ridknekt vältrade på Lützens fält en stor sten till inemot samma ställe, der det konungsliga liket blef funnet. Stenen har sedan bibehållit sin plats jemte namnet Schwedenstein, samt blifvit omgifven af planterade träd, och besökt af en hvar, som kommit till dessa nejder.
Bland Sverges allmoge står minnet af Gustaf Adolf uti en mindre ljus dager, än af åtskilliga våra andra konungar, t. ex. Gustaf Wasa, Karlarna, den nionde, den elfte och tolfte. Hans verksamhet och högsta värde låg egentligen öfver menighetens fattning, hvilken kände och bedömde den förnämligast efter de derunder ökade skattebördorna. Men ju djupare blicken intränger i häfder och statsförhållanden, desto högre blir vördnaden för denna konung. Rådet beslöt formeligen att tillägga honom namnet den Store. Det har icke blifvit iakttaget. Namnet Gustaf den andre Adolf har i och för sig sjelft inneburit en storhet, som icke behöft någon annan utmärkelse. Konung Gustaf den tredje, alltid varm för fosterlandets minnen, var det i synnerhet för Gustaf Adolfs. På denna konungs födelsedag skulle den af Gustaf den tredje stiftade och så innerligt älskade Svenska Akademien hålla sin högtidliga sammankomst. Hans bild upprestes på Stockholms förnämsta torg; och det sedan Karl den elftes tid igenmurade grafhvalfvet öppnades för att emottaga ättlingarna af Holstein-Gottorpska huset. Gustaf den tredje lät till korets prydnad och till förvarande af sin faders stoft