Då enkedrottningen på detta sätt ingenting kunde vinna, ändrade hon uppförande och började bemöta Ebba Brahe med mera godhet och välvilja. Gustaf Adolf med förnyadt hopp lät också genom hertig Julius Henrik af Saxen Lauenburg göra förnyad anhållan om modrens bifall. Denna gaf ett undvikande svar: hon såge ogerna en konungs förmälning med en undersåtes dotter. Men skulle sådant nödvändigt ske, visste hon ingen mera passande än fröken Ebba, hvilken både egde och förtjente allas högaktning. Enkedrottningen önskade dock några års uppskof, till yttermera pröfvande af deras ömsesidiga tänkesätt. — Nu tycktes saken endast bero af de älskande sjelfva, af deras trohet och tillgifvenhet. Gustaf Adolf tviflade derföre ej mer på utgången, och utmålade redan med de gladaste färger i tankar och bref den sälla tid, då han skulle få ega sin älskade fröken. Grefve Magnus hade naturligtvis ingenting mot förslaget, och äfven fröken Ebba öfverlemnade sig någon tid åt de ljufvaste förhoppningar.
Men saken var ännu långt ifrån afgjord. Alla de skäl, som fordom blifvit använda mot Erik den fjortondes frieri till fröken Sture, och mot Johan den tredjes till Sigrid Brahe och Gunilla Bjelke, blefvo återigen af enkedrottningen framdragna, och många af rikets anseddare män understödde hennes bemödanden, dels af statsorsaker,
bemedling hos enkedrottningen. Enligt en uti bondiska arkivet på Säfstaholm befintlig afskrift är detta bref dateradt Stockholm d. 21 Juli 1613. Dessutom finnes uti envoyén m. m. hr C. G. von Brinckmans samlingar ett orginalbref af Stockholm d. 20 Juni 1613; och på Westerås gymnasii-bibliothek uti Hülpers-Troilska samlingen, Qvarto. Vol. 6. N:o 9, copior af tvänne andra bref, utan dato, hvilka dock i anseende till framställningssättet ganska mycket likna ofvanstående: så att man med temlig säkerhet kan räkna åtta uti original eller afskrift varande bref från Gustaf Adolf till Ebba Brahe. Slutligen finnas uti braheska och sackiska samlingarna trenne kärleksvisor, enligt uppgift skrifna af Gustaf Adolf till Ebba Brahe; men tyckas vara skrifna till en Kristina Fleming.
