Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
GUSTAF ADOLF OCH EBBA BRAHE.

dels af afund. Mest verkade häruti Axel Oxenstierna, hvars vänskap och råd hade största inflytande på den unga konungen. Det var dock länge förgäfves. Gustaf Adolf, alltid full af sonlig vördnad, ville i en så vigtig angelägenhet icke bryta mot modrens bestämdt yttrade vilja, men förklarade sjelf å andra sidan lika bestämdt, att han ämnade afbida den utsatta tiden och i alla händelser icke gifta sig med någon annan. Enkedrottningen kom återigen i ondt lynne, och lät fröken Ebba ofta erfara följderna deraf. Gustaf Adolf fick veta det. Han dolde djupt sin ovilja öfver modrens uppförande, men föranstaltade straxt, att fröken Ebba fick flytta från hofvet till gamla enkedrottningen, Katrina Stenbock på Strömsholm. Deras brefvexling fortfor. Ännu 1614 om hösten skref Gustaf Adolf från Narwa och omtalade med glädje de bragder, som han till fröken Ebbas ära och fäderneslandets försvar hade utfört mot den öfvermodiga fienden.

Tiden och frånvaron verkade småningom förändring uti konungens tänkesätt. Det lyckades enkedrottningen och Axel Oxenstierna att öfvertyga honom om nödvändigheten att för högre statsorsaker göra en uppoffring af sin enskilda böjelse. Gustaf Adolf kände, att uppoffringen på samma gång gällde hans enskilda lifs hela lycka. Men det gällde också fäderneslandet, och han underkastade sig. Andra förbindelser ville han dock icke höra omtalas, och då någon i sådan afsigt förslagsvis nämnde en resa till Tyskland, bedyrade han ifrigt att han aldrig skulle taga någon tysk furstinna till gemål. Han lät i allmänhet förstå, att han ingen gång ämnade förmäla sig. Det hette derföre en tid, att hertig Karl Filip skulle blifva hans efterträdare, och han uppmanade denne att för sådant ändamål snart tänka på förmälning. En annan gång, då systern, prinsessan Katrina, ingick det lyckliga äktenskapet med Johan Kasimir, yttrade han likasom med en profetisk anda dessa ord: Jag hoppas att du skall föda en son, hvilken blifver min efterträdare på svenska tronen.

Ebba Brahe såg och sörjde konungens ändrade uppförande, men utan att klaga. Dock yttrade äfven hon