skönhet och uppförande, erhöd han henne ånyo sin hand. Alla gillade och understödde förslaget, serdeles håda enkedrottningarna. Ebba sjelf kunde ej vara blind för den unge hjeltens företräden; han var nu trettiofyra år och en personligen behaglig och utmärkt man; redan samma höst firades deras högtidliga förlofning. Då någon gång minnet af ungdomskärleken och dess gyllene förhoppningar framsväfvade för hennes själ, sökte hon fördrifva dem genom allvarliga betraktelser öfver sin nya förbindelse, dess fördelar och åtagna skyldigheter. Vid något tillfälle hade hon, försänkt i sådana tankar, blifvit stående i en fönstersmyg på Stockholms slott. Troende sig obemärkt, ristade hon i rutan med sin diamantring följande rader:
Jag är förnöjd med lotten min,
Och tackar Gud för nåden sin.
Enkedrottning Kristina såg det och skref straxt på samma sätt derinunder:
Det ena du vill, det andra du skall,
Så plägar det gå i dylika fall.
Våren 1618 firades Jakob De la Gardies och Ebba Brahes bröllop. Deras sammanlefnad blef ganska lycklig. Ebba Brahe bibehöll städse De la Gardies kärlek och förtroende. Omgifven af barnen, åtföljde hon sin make under fälttågen, uppmärksamt sörjande för hans helsa och vård, likaså för soldaternas. Man liknade henne vid Agrippina, hvilken, älskande och älskad, följde sin Germanicus genom alla krigets faror.
Jakob De la Gardie och Ebba Brahe hade tillsammans fjorton barn. Man har i sednare tider någon gång fästat afseende vid ett gammalt rykte, att det fjerde i ordningen, den sedermera så ryktbare Magnus Gabriel, skulle vara Gustaf Adolfs son. Denna sägen saknar all historisk grund, och är dessutom helt och hållet stridande mot både Gustaf Adolfs och Ebba Brahes städse visade tänkesätt.