Då nu kurfursten sjelf af sjuklighet föga förmådde befatta sig med ärendena, dref kurfurstinnan slutligen sin vilja igenom, och redan 1619 väntades den konungsliga bruden till Sverge[1].
Men nu inträffade nya hinder. Johan Sigismund dog och efterträddes af Georg Wilhelm. Denne, reformert liksom fadren, hyste en hemlig vedervilja mot det lutherska svågerlaget, och blef till sådana tankesätt än mera uppeggad af flera utrikes hof. Katholska furstarna och serdeles konung Sigismund i Polen fruktade nemligen den magt som kunde uppstå genom en närmare förening mellan Sverge och Brandenburg. Han afstyrkte derföre i allmänhet hela giftermålet, och anhöll slutligen om Maria Eleonoras hand för sin egen son, prins Uladislaus. Kurfursten, som för tillfället behöfde Polens bekräftelse på sin arfsrätt till Preussen, ville gerna göra Sigismund till viljes; men så stort var enkefurstinnans anseende, att han icke vågade uppenbart sätta sig deremot. Jag anser mig icke, skref han till Polen, hafva rättighet öfver min systers hand, tvärt emot hennes egen och hennes mors vilja.
Då emedlertid saken tycktes draga på tiden, beslöt Gustaf Adolf att i egen person infinna sig och utverka ett slutligt afgörande. Resan skedde utan prakt och nästan i hemlighet, ty endast de närmaste rådgifvarne vid båda hofven kände densamma, och sällskapet bestod blott af pfalzgrefven Johan Kasimir och några få personer. En lördagsafton våren 1620 red Gustaf Adolf in i Berlin, der han från tvenne värdshus efter hvarandra blef utvisad; ty folket trodde att han hörde till några engelska legotroppar, hvilka just då med buller och sjelfsvåld tågade genom staden. Ändtligen lyckades han att få rum, och lät sedan i hemlighet underrätta enkefurstinnan om sin ankomst, erhållande tillbaka kallelse, att dagen derpå infinna sig i slottskyrkan. Redan klockan nio om morgonen
- ↑ Brah. Fol. 180. Flere om våren och sommaren 1619 mellan hofven i Stockholm och Berlin vexlade bref om Gustaf Adolfs då ämnade ditresa.
