var han på utsatt ställe och fann för sig hela det lilla hofvet församladt. Hans enkla, men rika drägt, det sköna och ädla ansigtet, den höga och majestätiska hållningen väckte straxt hoffolkets uppmärksamhet, och öfverallt sågos nyfikna blickar och täta hviskningar, hvem den hemlighetsfulla främlingen kunde vara. Nyfikenheten ökades än mera, då furstinnan Anna efter gudstjenstens slut inbjöd honom till sina inre rum, och det med uteslutande af alla de öfriga. Nu sågo Gustaf Adolf och Maria Eleonora hvarandra för första gången, och dessa blickar voro nog att för alltid afgöra deras öde. Den tjuguettåriga Maria Eleonora, i omsorgsfull prydnad och ungdomens fulla behag, öfverträffade alla de bilder Gustaf Adolf förut skapat sig på grund af ofullkomliga teckningar och några flyktiga ögonkast; och Maria Eleonora såg förverkligad framför sig den hjelte, hvars bild, prydd af manlig skönhet, furstlig dygd och ärans lagrar, redan länge sväfvat för hennes inbildning, herrskat i hennes hjerta. Förlofningen afslutades med hjerta och hand och under modrens varma välsignelser.
Från Berlin företog Gustaf Adolf en resa åt trakterna kring Rhenfloden, för att besöka der boende slägtingar och trosförvandter. Under denna färd utgaf han sig för en svensk kapten vid namn Gars[1].
Han inträffade i Heidelberg alldeles okänd för alla, utom för några af de äldsta ledamöterna af pfalzgrefliga huset. Dessa höllo saken så tyst och bemötte Gustaf Adolf med så skenbar likgiltighet, att en hvar höll honom för en simpel adelsman i Johan Kasimirs sällskap. Första dagen på aftonen gick hofvet ut att spatsera, de furstliga personerna förut, deras sällskap efteråt på vederbörligt afstånd. Gustaf Adolf, i början åtföljande de sednare, gick småningom längre fram för att höra de förras samtal. Unga furstinnan Katrina såg och misstyckte den förmenta adelsmannens djerfhet, och sade till sin syster på fransyska:
- ↑ Ordet är sammansatt af begynnelsebokstäfverna i Gustafs latinska titel Gustavus Adolphus Rex Sveciæ.
