för mig, sade han, att i Sverge äga en sådan vän, i händelse min konung vid något tillfälle skulle sända mig till detta land. — Mitt namn, sade den andre, är Gars, kapten öfver konungens lifgarde; och jag lofvar eder icke allenast min vänskap, utan ock min konungs synnerliga ynnest, derest edra vägar någonsin skulle ligga till mitt fädernesland. Rusdorf blef sedan verkligen antagen i Sverges tjenst.
Efter återkomsten till Heidelberg blef det bekant, hvem Gustaf Adolf var, äfven för furstinnan Katrina. Hon erhöll dessutom kännedom om det förslag, som just i afseende å hennes person var å bane, och det säges, att hon efter denna underrättelse ändrade både uppförande och tänkesätt mot den förut så odräglige svensken[1]; men denne skyndade från Rhenflodens leende stränder och tärnor tillbaka till fäderneslandet, för att derstädes ombestyra alla tillredelser för emottagandet af sin trolofvade brud.
Till denna sednares öfverförande utrustades åtta af kronans största skepp under riksamiralen Karl Gyllenhielm. Sjelfva den talrika och praktfulla beskickningen anfördes af rikskansleren Axel Oxenstierna. Åtskilliga nya ledsamheter hade yppat sig, serdeles genom kurfurstens obenägenhet. Gustaf Adolf befallte derföre Oxenstierna att icke göra några svårigheter vid villkoren för äktenskapskontraktets underskrifvande, utan framför allt drifva på brudens snara afresa. Oxenstierna fullgjorde uppdraget med serdeles framgång. Enkefurstinnan till och med förklarade, att hon icke fordrade äktenskaps-kontraktets underskrifvande i förväg. I förlitande på Gustaf Adolfs egen rättskänsla och ädelmod, ville hon uppskjuta denna angelägenhet tills hon personligen träffade honom i Sverge. Unga kurfursten var sjelf vid Oxenstiernas ankomst afrest till Preussen. Af fruktan, att han ännu torde lägga några svårigheter i vägen, beslöt Anna att före hans återkomst föra sin dotter till Sverge, ehuru hennes egen man,
- ↑ D’Albed. Russdorff till De Gruen. Heidelberg den 2 Maj 1620.
